Begravning.
Igår var jag på min tredje begravning, jag ville ens inte att det nummret ska finnas?!
Första gången var det min morfar som dog, tror det typ var 2006?
Jag tror ens inte att jag grät en endaste gång, visst var det tråkigt och väldigt snopet att han dog..
men det kändes ändå inte så mycket, han var gammal, det var hans tid.
Andra gången var det min mormor, hon hade varit sjuk i Alzheimers sen morfar dog. Vårdats på ett hem, fått hjälp med allt som man kan tänkas få hjälp med.
Sen fick hon bara en förkylning, och den där blicken ni vet? Ni som har jobbat inom vården känner antagligen igen "den där blicken". Jag sa till min mamma "Passa nu på att vara med mormor, hon har inte så mycket tid kvar". Men när hon repade sig så trodde alla att hennes liv skulle fortsätta, medans jag var skeptisk.
Och 2 dagar senare få vi ett telefonsamtal, då hon ligger inför döden. Och sen tar det bara 3 dagar så är hon borta.
Jag tror inte att jag grät något på den begravningen heller, det var bara en lättnad för henne att få vandra vidare. Hon var inte bara gammal, hon var oxå väldigt sjuk. Det bästa hade väl egentligen varit om hon fick dö tillsammans med morfar.
Tredje gången var igår, och jag vet ens inte hur jag ska börja.
Min största fadersfigur är borta.
Mannen som har varit mer som min pappa än min riktiga pappa sen jag var 8 år är död.
Jag kan bara försöka beskriva känslan, men ser ingen mening med det hela.
Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Min mor, jag och min moster satt och hulkade om vartannat. Johnny kramade min hand hårt, jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av handen som inte höll i gråtpappret. Vilken tur att Johnnys hand fanns där.
Jag vill inte gå på mer begravningar, men jag vet mycket väl att det är så många kvar.
Det känns som att mitt hjärta är sönderhulkat, jag orkar inte gråta mer.. men ändå så sitter de där tårarna där bakom ögonlocket, envisa jävlar på givakt, redo för att bara välla fram.
Jag vet inte riktigt hur jag ska komma över det här, det känns ju liksom aldrig bättre?!
Eller jo, ibland... men då tar det bara någon timma, så är den där påtagliga känslan där igen.
Tacka gudarna för att jag har Johnny, om inte han hade funnits i mitt liv... så hade jag gjort massa onödiga saker för att bedöva smärtan och glömma.
Nu tror jag det här inlägget är slut, jag tror att det är dags att duscha.. det har jag inte gjort på två dagar.
Men fan så jobbigt.
Första gången var det min morfar som dog, tror det typ var 2006?
Jag tror ens inte att jag grät en endaste gång, visst var det tråkigt och väldigt snopet att han dog..
men det kändes ändå inte så mycket, han var gammal, det var hans tid.
Andra gången var det min mormor, hon hade varit sjuk i Alzheimers sen morfar dog. Vårdats på ett hem, fått hjälp med allt som man kan tänkas få hjälp med.
Sen fick hon bara en förkylning, och den där blicken ni vet? Ni som har jobbat inom vården känner antagligen igen "den där blicken". Jag sa till min mamma "Passa nu på att vara med mormor, hon har inte så mycket tid kvar". Men när hon repade sig så trodde alla att hennes liv skulle fortsätta, medans jag var skeptisk.
Och 2 dagar senare få vi ett telefonsamtal, då hon ligger inför döden. Och sen tar det bara 3 dagar så är hon borta.
Jag tror inte att jag grät något på den begravningen heller, det var bara en lättnad för henne att få vandra vidare. Hon var inte bara gammal, hon var oxå väldigt sjuk. Det bästa hade väl egentligen varit om hon fick dö tillsammans med morfar.
Tredje gången var igår, och jag vet ens inte hur jag ska börja.
Min största fadersfigur är borta.
Mannen som har varit mer som min pappa än min riktiga pappa sen jag var 8 år är död.
Jag kan bara försöka beskriva känslan, men ser ingen mening med det hela.
Jag tror aldrig jag har gråtit så mycket i hela mitt liv. Min mor, jag och min moster satt och hulkade om vartannat. Johnny kramade min hand hårt, jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av handen som inte höll i gråtpappret. Vilken tur att Johnnys hand fanns där.
Jag vill inte gå på mer begravningar, men jag vet mycket väl att det är så många kvar.
Det känns som att mitt hjärta är sönderhulkat, jag orkar inte gråta mer.. men ändå så sitter de där tårarna där bakom ögonlocket, envisa jävlar på givakt, redo för att bara välla fram.
Jag vet inte riktigt hur jag ska komma över det här, det känns ju liksom aldrig bättre?!
Eller jo, ibland... men då tar det bara någon timma, så är den där påtagliga känslan där igen.
Tacka gudarna för att jag har Johnny, om inte han hade funnits i mitt liv... så hade jag gjort massa onödiga saker för att bedöva smärtan och glömma.
Nu tror jag det här inlägget är slut, jag tror att det är dags att duscha.. det har jag inte gjort på två dagar.
Men fan så jobbigt.
Kommentarer
Postat av: W I C T O R I A
va sorgligt.. Beklagar sorgen (F)
Postat av: Desperate Housewives-bloggen
Du skriver väldigt bra. Jag beklagar sorgen.
Trackback
