MathildaJerner

Jag sitter på fiket, fiket på sjukhuset. Jag har precis ätit en smörgås och ska snart börja jobba. Jag tittar på folk omkring mig och ser hur de ler. De skrattar och verkar må bra. Bara någon våning upp, några steg bort, några väggar ifrån så dör folk, människor får besked om att deras behandling inte verkat, kanske har de bara några månader kvar. Skrik från ett barn tystnar. Familjer splittras. Ohygglig smärta som ens inte kan botas av de starkaste mediciner. Tårar som flödar och leenden som spricker. Och här är allt som vanligt, iaf på ytan. Men en sak är säker, jag varken ler eller skrattar. Nu ska jag gå. Ps. Berta somnade in imorse.