MathildaJerner

Har suttit och läst lite gamla blogginlägg. Det är helt sjukt att se hur jag förändrades när jag träffade Johnny. Det var så äckligt mycket skit halva 2007 och vintern 2008. Men ändå en av det roligaste tiderna i mitt liv.
Men jag gjorde så mycket saker som bara skadade mig själv?!
Det är ju asskumt att man inte ser det förräns såhär efteråt.
Substanser som är så roliga för tillfället, men i det stora hela bara orsakar massa skit.
Killar som för stunden verkar som bra, men sen slutar det hela i kaos.

Men jag tror att det var bra för mig att gå igenom det där 9 månaderna då allt bara var skit. De sista tre veckorna trodde jag faktiskt att jag skulle dö. Jag har aldrig förut kännt mig deprimerad eller haft någon psykisk åkomma. Men de veckorna var som i en jävla dimma, jag kommer ens inte ihåg vad jag gjorde?! Jag tror bara jag satt eller låg och stirrade, grät gjorde jag säkert oxå. Tårar över de vänner som svek mig, de såren kommer aldrig att glömmas och läka. Det är iaf en sak som jag är säker på.
Och alla dessa män.... fyfan.
Det är rätt konstigt att man kan gå så långt på så kort tid.
Men jag tror att jag behövde den där krisen för att kunna gå framåt.
Och Johnny är tamefan det bäst som hänt mig, annars vet d tusan vad jag blivit. Jag hade säkert fortsatt med onyttigheterna som förstörde min hjärna och kropp.

Menmen. Nu är det nya tider och jag är tacksam för allt jag gått igenom, faktiskt.

"what doesnt kill you, can only make you stronger"